Vi pratar sällan om kompisrelationer som tar slut. Jag minns när jag blev dumpad av Helena. Vi gick båda i högstadiet och tillhörde ett litet tjejgäng. Hennes ex berättade något för mig på fyllan om henne som då 14-åriga Elaine berättade för Helena. Hon blev vansinnig på exet och konfronterade honom. Han blånekade och hon valde att tro på honom. Jag blev dumpad helt enkelt.
Oj vad frustrerad jag var över att han inte berättade som det var. Och jag försökte prata med henne i kanske ett år, men hon totalvägrade. Jag fick helt enkelt se till att komma över det, jag var dumpad. Orättvist, men dumpad lik förbannat. Så jag gick vidare. Efter två år så ville Helena prata med mig men det ville inte jag. Jag kommer ihåg hur hon gick efter mig i korridoren i 9:an och försökte prata, men jag ville verkligen inte. Jag sa bara ”nej, nej jag vill inte höra” och så gick jag därifrån. Jag hade ju bearbetat och gått vidare, då kan ju inte hon komma efter och vilja riva upp saker igen.
Det här är en händelse som är 20 år gammal. Men den får mig att tänka på hur jag resonerade då och att man får vara öppen för att andra reagerar likadant. Jag har nog aldrig ”tagit tillbaka” en kompis jag gjort slut med, det är inte många som jag gjort det med. Men om man skulle få för sig att plocka upp tråden med nån av dem så tror jag mycket väl att reaktionen hade varit ”tack men nej tack, jag har gått vidare. Ta hand om dig!”. Det är med andra ord inte helt olikt en kärleksrelation. Därför ska man vara riktigt säker när man gör slut.
Har ni liknande erfarenheter?