Jag väntade med att ställa dom, mamma avskyr att tänka på den mamma för då måste hon ju tänka på hur gärna hon skulle vilja knäcka nacken på karln. Jag förstår henne. Så jag satt snällt och väntade på att ställa frågan, först skulle vi ha lite trevligt.
Sen poppade jag den, frågan: Mamma. De två åren du och pappa var ihop när jag var född.
Mamma avbryter: Men Elaine, kan vi inte bara ha trevligt?
Jag: Förlåt, men jag bara måste veta. Var pappa snäll mot mig som bebis eller sket han lite i mig? Var ärlig, jag kan hantera svaret.
Mamma tog tid på sig innan hon svarade och jag kände hur hjärtat dunkade. Jag vet inte varför det spelar roll, men av min puls att döma så gjorde svaret det.
Mamma: Jo, han var kärleksfull.
Jag: Han älskade mig..
Mamma sakligt: Ja, men han gjorde saker man inte gör mot folk man älskar, mot sina barn.
Jag lågmält: Jag vet. Han är en sjuk människa som visade kärlek på ett sjukt sätt, men ibland kunde han vara sund.
Mamma: Ja, ibland. Men inte tillräckligt ofta därför skilde jag mig.
Så jag poppade frågan och fick svar. Jag tror barnet i mig blev glad och det kan jag såklart ge henne. Men jag kommer alltid att skydda henne från hennes ”pappa”, alltid.
Har ni frågor ni skulle vilja ställa till personer ni känner? Frågor som ni är lite rädda för svaret på. Det kan ju vara saker som ”har du varit ottrogen” eller kanske ”älskar du mig fortfarande?”. Gud, får ont i magen av att bara tänka frågorna.