Livet är inte en lätt sak, den saken är säker. Men hur tråkigt hade det inte varit med nya utmaningar och funderingar som får oss att växa, utmanas.
Det var en som skrev att hon fortfarande var tillsammans med sin man av rationella skäl men hjärtat bankade för en annan. Hon var kär och älskade en annan man. Jag försöker tänka mig in i hennes situation, att sitta med man och barn och drabbas av förälskelse till en annan.
Jag vet inte om jag berättade om den äldre herren på planet som hade varit gift med sin älskade fru och bästa vän i 40 år. Hans ögon tindrade och jag undrade hur det var möjligt att de gjorde det efter 40 år. Mitt i småbarnsåren med sömnbrist och allt vad det var så kändes tindret rätt borttappat. Jag dröjde en stund och sen poppade jag frågan där svaret skrämde mig massor. Jag lutade mig framåt och viskade: Har du någonsin vsrot förälskad i någon annan än din fru under dessa 40 år.
Han tittade på mig som för att se att jag menade allvar med frågan. Sen log han på det där sättet äldre kan göra mot yngre som att det plötsligt slog honom att han pratade med en mycket yngre person. Jag kände att frågan var naiv men jag var alldeles för oerfaren och nyfiken för att inte veta svaret.
Han: Massor av gånger, du förstår förälskelser slutar inte bara för att man har en ring på fingret. Gillar man människor så får man kemi några tillfällen på 40 år, det kommer du märka. Men det hela handlar om vad du gör av förälskelsen. Du kan göra som mina vänner som gift och skiljt sig sex gånger vardera. Eller så kan du göra som jag, konstatera att ”där hände det igen” le och gå vidare hem till din fru med dessa varma känslor.
Förälskelsen är nyckfull den drabbar oss och den lämnar oss. Kärleken däremot, den stannar kvar. Så länge kärleken är större så tycker jag man ska stanna kvar och det är viktigt att inte blanda ihop kärlek och förälskelse, det lärde mig den äldre herren.
Samtidigt tänker jag att om Gustav hade älskat och varit kär i en annan kvinna en längre tid hade jag velat veta det. Jag hade gjort valet enkelt åt honom, jag hade sagt ”Gå till henne”. Det är under min värdighet att leva med en person som älskar en annan. Så kanske är det så att man ska vara ärlig med känslorna för sin respektive så att hen kan göra valet? Eller så är det djupt egoistiskt? Kniviga frågor där jag tror mer erfarna och mindre naiva har bra svar. Några bloggvänner här som har det?