Magi säger jag bara. Nu lägger vi MiniSats på hyllan resten av våra liv och tränar i veckorna i stället. Vi vill inte missa dagsljuset eller vårt vackra Sverige.
Min vackra man glad i sina skridskor. Kragen är inte päls! 
En puss och en hand hållandes mobil skuggar oss.
Kusinen Wendy med familh följer med! ”Det ser ut som vi har bestigit Kebenekajse” säger hon och vi börjar garva över hur ur-och-skuriga vi annars hemmaråttor lyckas se ut.
Den här mannen ska jag hångla upp så jävla mycket när vi kommer hem. Blir lika knäsvag som för nio år sedan. Jag är kär❤
Det där går såklart upp och ned i relationer. Folk som säger ”Vi har aldrig bråkat” stolt.. då tänker jag ”Då har ni något att se fram emot” men säger det aldrig. Klart man bråkar, annars är man ju tillsammans med sig själv. Bråka bra, det utvecklar. Gustav och jag skriker aldrig på varandra. Men jag gjorde det en gång när han valde att duscha när jag var höggravid trött och försökte sova i rummet bredvid. Då skrek hormonerna och Gustav fick kväva en skrattattack när han såg galningen stå i dörren och titta på honom som att han vore en förrädare ”HUR FAN KAN DU DUSCHA NÄR JAG ÄR GRAVID” fick jag ur mig. Helt ologiskt. Han frågade ”Vad menar du?”. Jag skrek ”DU FATTAR FAN INGENTING” och drämde igen dörren. Han höll sig kvar där länge. Jag valade tillbaka till sängen och fick dåligt samvete efter ett tag. Skrek förlåt och grät. Sjukt stabilt! Haha..
Vad är er status nu? Kär eller tröttmössa på karln/damen?