Meryem hade inflyttningsfest i helgen och temat var att komma i hatt. Jag hittade inte Matheos pirathatt så jag satte en av Gustavs kepsar på sned.
Jag har gått på några vänskapsnitar den senaste tiden. Jag beklagade mig över det med Berivan och var ganska nere. Det är alltid så när man har motgångar som en tung bok som ska släppas eller haft ett år av sjukhusbesök med Evelyn. Då kan de man trodde var vänner visa fula trynen man inte trodde att de hade. Man har även mindre tid för dumheter och dessutom lägre tolerens för dem. Berivan gav mig så bra feedback och hon sa att jag för min egen skull måste hålla på lite de jag träffar. Berivan: Alla vill ha en tugga av dig och du ger och ger till och med till folk som vi dina äldsta och närmsta vänner inte förstår oss på. Men du vill ge alla en chans, ibland för många chanser.”
Inte bara det. Jag vill ge folk min tid. Jag får mejl rån folk jag aldrig träffat som berättar om sona livskriser, hur myndigheter inte hjälper deras utsatta barn. Häromdagen hade någon fått tag i mitt privata nummer och sa att skattmyndigheten försökte kräva hans döda mamma på pengar. Mitt privata nummer på en lördag. Till mig? 
Det är som att folk hoppas att jag ska gå bananas och skriva en debattartikel. Jag kämpar för att Evelyn ska få den hjälp hon kan och dessutom kämpar jag för sexuellt utnyttjade barn. Även om jag hade velat så räcker jag inte till för folks privata kamper. Jag kan heller inte gå in i nya engagemang då jag har åtta anställda att ta hand om utöver treskablinoll. Men folk kan ändå höra av sig och bli sura när jag inte svarar efter tre dagar. Det gör en ganska matt. Och då snackar vi folk jag inte känner.
Jag ska ta Berivans råd och inte ta mig an folk och lägga tid på vänner som låter mig vara Elaine. Inte retoriker, debattör eller något annat. Bara Elaime.
/Elaine, går på aw med Meryem och Berivan.