Vi skulle ju smälta Evelyns diagnos i lugn och ro innan någon utanför fick veta och med min offentliga person så kan ju det försvåra saker. Men jag ville ändå träffa alla som hade barn med WS och framför allt träffa personer med WS. Så mitt driv hann i kapp min bearbetning. 
Men med Beata gick det fint. Jag fick kontakt med henne kanske en vecka efter vi fått veta om Evelyn. Jag hade knappt sagt det till mig själv, hört mig säga det högt. Så när jag sa det över luren så grät jag mig igenom min presentation som Evelyns mamma. Beata var så fin. Hennes Arthur är bara tre månader äldre än Evy, men de fick veta om diagnosen tidigare så de hade kommit något längre på denna nya väg som visade sig vara väldigt vacker. Varje break down jag har haft så har Beata kommit med klockrena kommentarer som lyft upp mig som när Evelyn aldrig pekade på lampan så sa Beata:
”Skit i lampan! Evelyn har andra bättre kvalitéer som du kan titta på istället för lampan!”
Så självklart, så sant och så fint. Jag är så glad att vi har varandra och jag verkligen älskar hennes Arthur. Att Evelyn får växa upp med någon som har samma utmaningar och gåvor som hon är så stort. Ni ska känna hur det är att vara nära en person med Williams syndrom. Det är nästan övernaturligt. De osar sån lugn energi och kärlek. Man kan bara sitta med dem och känna sig nöjd och tillfreds med alltet. De känns uppkopplade till vårt ursprung som jag tror är kärleken och universum. Jag tror inte att deras kromoson”fel” är en slump. De behövs precis hos oss med sin klara fördomsfria syn och totala kärlek.
Jag är så glad att jag har en WS-mamma nära. Vi är ju inte bara vänner, vi har blivit familj. Arthur är Evelyns bror på sätt och vis. Jag säger inte att alla WS:are är syskon men det är ett band som knyts mellan oss funkispäron. Jag älskar det bandet.