Jag känner mig lite orolig faktiskt. Jag tänker en del på prioriteringar och vad som hamnar i skymundan. Jag känner mig inte som en bra kompis just nu. Jag förstår inte vart jag ska klämma in det någonstans.
Jag sprang på min fina granne Jessica som jag hade sett fram emot under mammeledigheten, men jag märker att jag jobbar ju. Och gör jag inte det så klämmer jag in powernaps, träning och såklart häng med familjen så fort vi får tillfälle. Hon hade hittat en mammagrupp nu och jag kunde inte låta bli att känna mig dålig. Vi skulle ju ta promenader, köra mammamage och en massa annat skoj ihop. Kanske till vintern.
Jag kan tänka på min födelsedagsfest som jag planerar att ha nästa sommar i huset. Jag vill ha ett 90-talsdisco med dresscode ”lite fel”. Men så tänker jag att är jag så usel på att träffa vänner som nu så kommer det väl bara vara Gustav och jag på festen. En ensam tryckare på dansgolvet utan gäster. Men å andra sidan så har alla andra samma liv. De hinner inte hänga helt enkelt. Så trist. Jag saknar mina vänner samtidigt som jag känner att tiden inte räcker till. Matheos vänner går ju före våra egna. Aktivera barnen.
Jag fattar inte hur min mormor gjorde med elva barn.
Kan ni också få kompisångest?