Jag satt och skrev dagbok, jag skrev om farfar. Och så skrev jag meningen ”när jag ringde så svarade han alltid 086627068. Jag sa ‘hej farfar det är Elaine’ och farfar sa…” men där svek minnet mig. Jag hade bara kvar känslan som han brukade ge mig med de orden. Jag blev så ledsen av att minnet svek mig. Farfar gick ju bort 2012, det är snart 3 år sedan. Men jag vill att minnet ska vara lika skarpt som hans namnteckning på min underarm… Jag vill aldrig aldrig glömma. 
Ibland orkar jag ju inte minnas heller. Som när jag tog mig ut till landet för första gången sedan farfar gått bort. Han brukade alltid stå på bryggan och möta upp mig när vi kom med båten. Nu var bryggan tom, men minnet av honom ståendes där så stark att jag bröt ihop på bryggan. Gud vad jag saknar honom. Tack och lov har jag skrivit ned vad han sa, tack vare min blogg. Han svarade ”Nämen Elaine” så glatt att jag alltid sträckte på mig. Och så avslutade han alltid med ”tack för att du ringde” nästan militäriskt som att en äldre person alltid ska vara tacksam när vi yngre ringer. Men jag tycker tvärtom, vi ska vara tacksamma att vi har de äldre. Skriv om era äldre. Skriv om de som ni älskar som har gått bort innan minnet sviker er. Skriv.
Älskade farfar, jag saknar dig så.
Jag har fått en dotter. Evelyn. Du hade älskat henne och hon dig.
/Elaine, läser om sin farfar medan tårarna forsar fram i takt med saknaden.