På alla högtider tänker jag på barnen och de som inte har det riktigt som de tänkt. Jag minns julen 2001. Min mamma var i Brasilien och jag hade sagt upp kontakten med Tor. Jag var alldeles för deprimerad för att fira jul, ville inte vara med mina kusiner på pappas sida och mäktade heller inte med mammas sida. Wendy och jag är alldeles för nära. Hon skulle inte ha förmåga att få mig på gott humör och skulle själv bli helt sänkt av mitt tillstånd. Jag ville inte förstöra deras jul. Daniela drog mig hem till henne och sa att hon bara inte accepterade att jag skulle vara hemma själv. Och sån är hon, min älskade Daniela.
Vi har varit bästa vänner sedan första ring i gymnasiet. Som jag älskar den donnan. Hon ringde häromdagen och sa att vi var välkomna hem till dem hela familjen.
Daniela: Jag har frågat några till, men de kunde inte.
Jag: Daniela, du är helt fantastisk som öppnar upp hemmet.
Daniela: Äsch så fantastiskt är det väl inte, det är självklart.
Jag: Nej, det är inte självklart. Många vill ha en perfekt jul som passar som ett vykort folk kan avundas. ”Den perfekta julen”.
Daniela: Låter lite kallt.
Jag: Och neurotiskt. Ni har bara en öppen jul, öppet hus. Det viktiga är inte att allt är perfekt, det viktiga är att folk är välkomna.
Daniela skrattar: Fast nu får du mig att låta som nåt helgon.
Jag: Det är för att din mamma är socialarbetare, det har påverkat hela familjen så bra. Omtänksamma by nature.
Daniela: Så kan det vara.