Jag har börjat notera orörliga pannor mer nu än innan jag skrev om botox. Ni vet när man inte får reaktioner och så inser man Aha personen är botoxad. Att bara förstå det gör att obehaget minskar tycker jag även om jag tycker att uttrycksdöden som sprider sig i Stockholm är ett sorgligt fenomen. Jag såg en tjej som hade läppar med så stram hud att den såg ut att spricka av allt den vad ifylld med. Jag undrade hur de där läpparna såg ut innan, när de bara fick vara sig själva. Sen såg jag en före efter bild på en person som hade gjort fransarna och insåg att de såg mycket finare ut innan lösfrallorna satt i. Kanske är det så att less is more ändå.
Jag frågade min PT hur det är att jobba med de som har rumpimplantat, men han sa att han inte hade några sådana kunder. Jag tänker att det måste vara besvärligt att sitta på.
Alla får göra hur många ingrepp de vill. Kommer jag kunna linda mina tuttar runt hela kroppen efter denna amning så är det kanske jag som står där med sillisar, det är inte omöjligt. Men jag tänker bara på hur normaliserat det är med ingrepp generellt och hur 20-nåt tjejer luras att förebygga rynkor genom att botoxa nu nu. Det är inte klokt.
Jag tycker små och stora läppar är fina. Men det allra finaste är när de får vara som de är, med de karaktärsdrag och genetiska arv som går långt långt låååååångt tillbaka. Det finns ingen som du. DU är vacker för du är unik. Fortsätt vara det vetja. Jag ska göra mitt bästa att göra det. Oavsett om jag blir den rynkigaste i hela Stockholm på äldre dagar så kommer jag i alla fall ha ett livfullt ansikte. Det är värt alla rynkor i hela världen.