Jag ringde min PT igår för att ställa in en träning och märk min förvåning när jag började gråta. Gustav och jag är träningsberoende, inte på ett dåligt sätt. Det handlar inte om deff eller att gå runt och ”bära kylskåp” utan om att må bra i grunden. Jag har varit sjuk i snart tre veckor vilket betyder noll träning.
Det har känts som en ond spiral av att jag är sjuk och att jag blir mer sjuk för att kroppen heller inte mår bra Det är så deppigt att det inte är klokt. Fredrik är så fin och hade full förståelse och föreslog att jag skulle promenera så länge, bara så att kroppen får nån sorts mild aktivitet. Det ska jag. Ut i Älvsjöskogen och spana lite.
Jag fick provsvar från läkaren igår. Det är inte pollen, det är moraxellabakterien. Så nu går jag på antibiotika i tio dagar. Är så rädd att jag tränade en gång på dessa tre veckor en dag då jag bara kände mig lite hes och på bättringsvägen. Kan inte det skada hjärtat för livet?
Blir ni också deppade när ni inte får träna eller har ni en annan rutin som gör att livet fallerar om det inte går ihop? Jag kan tänka mig att Victoria Skoglund skulle klättra i taket likt en exorcist om hennes trädgård plötsligt hade varit borta en dag.