Jag läser era kommentarer och blir alldeles varm. Vilken fin tid vi haft tillsammans. Ni som har varit med så länge ändå. Och ni nya också.
Jag har försökt att hitta ett mellanläge till bloggandet, men det har inte känts bra. Jag har inte riktigt ett mellanläge, det är all in eller så får det bara vara.jag har bloggat helhjärtat i 7,5 år, det senaste halvåret har det varit pliktskyldigt. Det känns inte rätt.
Jag vet att det säkert finns de som outsourcar sitt bloggande men det känns helt fel. Ska jag delegera mina tankar och formuleringar till någon som kan imitera det hela. Näe.. det är inte jag.
Något har också hänt den sista tiden. Jag har under dagarna tänkt på personliga saker jag ska skriva men så när jag kommit mig för att blogga om det så är det som hjärnan har strejkat och blockat dörren till det jag visste bara någon minut tidigare. Det är som det personliga plötsligt börjar kännas privat fast jag själv inte tänkt det så.
Jag känner mig gränlös mot min familj. En som lurar bakom deras ryggar och tar foton där deras ansikten förvisso inte syns, men deras ryggar finns exponerade. De, helt ovetandes. Känns inte ok längre.
Jag mejlade mama i går och sa upp mig från bloggandet.
Det här blir första semestern då jag inte kommer att blogga. Det känns helt bananas. Inte den där känslan att jag måste producera tre inlägg innan dagen är slut. Tre eller fyra har jag snittat och det har tagit mellan 2-3 timmar per dag.
Hela syftet med bloggandet har varit att uppmärksamma sexuella övergreppen som begås mot barn och pressa politiker mot lösningar. Jag tycker delvis att jag uppnått det, men kampen fortsätter.
Jag har ju kvar Instagram och vill jag nån gång publicera en längre text så får jag väl göra det på min gamla blogg i framtiden. Vi får se.
Men än blir ni inte av med mig jag har en uppsägningstid att ta hänsyn till.
Så kul med vinsten för både Sverige och Brasilien 🇧🇷🇸🇪🇧🇷🇸🇪🇧🇷🇸🇪❤️❤️❤️på tal om inget!