Jag skulle iväg över natten med några tjejkompisar, utan Pascal. Han är ett år, men jag fixar inte en natt utan honom. Inte än. Jag ammar under nätterna och vi är så nära. Jag försöker peppa upp mig och tänka att det bara är kvinnor som har dåligt samvete och inte klarar av att åka iväg. Jag försöker ”ta det som en man” och iväg i alla fall. Men jag är inte en man. Jag är en kvinna och Pascals mamma. Vi är inte redo för en natt isär, inte än.
Jag skiter i hur saker ska vara och att jag kanske skulle behöva tid med vänner. Det känns inte så. Behöver min bebis❤️ sen är han krasslig också.