Jag har fått finbesök på akuten, Matheo är med sin farfar.
Nu är det bara fyra timmar kvar under observation. Gustav och min kommunikation fungerar sådär, vi pratar helt olika språk. Vet inte om jag har nämt det förut. Det är mest till glädje men ibland blir jag tokig, som idag. Ringde honom panikslagen när han jobbade.
Jag: Jag kan inte andas.
Gustav: Var är du?
Jag: Hemma. Jag ringer 112.
Gustav: Va, Ringer du tillbaka efter två?
Jag: VA FAN JAG HINNER JU DÖ INNAN DU FATTAR VAD JAG SÄGER!!!
Sen la jag på och ambulansen plingade på dörren. Haha. Stackars Gustav och stackars mig. Jag blir tokig på hans tjugo frågor innan man kommer vidare i konversationer annars, men denna gång höll det att ta död på mig På Riktigt.