Det kunde ha varit Matheo om han bara hade varit lika mörk som sin mormor.
Luften gick ur mig på gymmet idag. Jag bara konstaterade att det inte går. All denna okunskap i världen, ondska och framför allt rädsla. 
Att mitt hår- eller hudfärg skulle kunna säga vem jag är. Att mitt ursprung (som råkar vara Sverige) skulle göra mig som alla svenskar. Vi är väl ändå individer som bor här? Jag är inte som 21-åringen som dödade ett barn och en lärare idag, ändå hade vi samma titel – svensk. Mördaren själv måste ha vetat hur lite man kan ha gemensamt med sina landsmän, ändå buntar han ihop en hel värld under en titel med en egenskap – invandrare = onda.
Jag fattar inte. Det finns verkligen onda människor i världen precis som det fanns under andra världskriget. Man kanske ska sluta kvalificera dessa människor som ”rädda”, ”mindre begåvade” eller ”galna”. Man kanske ska ta deras egenskaper på större allvar och börja kriga – dom är onda och gör onda handlingar. Men kriget ska inte bestp av hat för då är vi inte bättre än dom.
Mina tankar går till alla barnen på skolan, lärarna, föräldrarna till den 11-åriga pojken och den 15-åriga killen som blev mördade. Alla anhöriga till läraren.
Låt oss göra något nytt. Låt inte vardagsrasistiska ord gå förbi. Ta det lilla kriget i vardagen så det aldrig behöver bli ett tredje krig i världen.