Kärlek är en stor sak och det är lätt att bli förblindad av den, gå vilse i den och bli irrationell för så är ju känslornas natur. Det är svårt att greppa något som bara har uppstått – en känsla. Sen kan man välja att gå på den eller inte.
En gång i tiden var jag en kärleksvampyr – drack mig mätt på känslan av att vara älskad utan att älska föremålet för kärlekskällan tillbaka. Låter det konstigt? Jag tror dock att det finns många som hänger med personer som älskar dem utan att någonsin reflektera på om känslan är ömsesidig. Jag skrev om det här i en av mina dagböcker för längesen:
Det finns en alldeles särskild planet där kärleksvampyrerna bor. Det finns ingen kärlek på den planeten. Av olika skäl har dessa vampyrer varit oälskade och därför inte riktigt lärt sig vad kärlek är, hur man ger det eller ens tar emot det. Misshandlade av livets missöden sattes de tillslut på denna sunda planet där det plötsligt fanns kärlek att hitta. Vampyrerna? Utsvultna på kärlek och redo att göra det mesta för att få det. Alla behöver kärlek, även dessa vampyrer.
Hur hittar de sina byten? Det är rätt enkelt. De söker dem som växt upp i sunda och kärleksfulla relationer. De som av naturliga skäl både kan ta emot och ge kärlek. Vi kallar dom för De Sunda.
En blick från De Sunda, och kärleksvampyren stirrar förtrollat med sina ledsna men samtidigt lyckligt tårfyllda ögon. – Det här är något alldeles nytt, säger Kärleksvampyren för sig själv. Och en helig röst säger ”Det är kärlek du är älskad”. Wow! Kärleksvampyren kravlar sig längs asfalten lite skyggt med ändå fokuserat mot den sunde som tar emot hen med öppna armar. Vampyren klättrar upp på ryggen och omfamnar den sunde bakifrån som kramar tillbaka. Vampyrens ögon fylls av hjärtan och nu tar hon ett stadigt bett i den sundes nacke och dricker stora klunkar av kärlek.
Den Sunde: Jag älskar dig.
Vampyren svarar reflexmässigt tillbaka ”och jag dig” mellan klunkarna som hen ivrigt häver i sig. Tiden går och Den Sunde börjar bli blek. Men vampyren sitter troget kvar på ryggen, tillbaka till den kärlekslösa planeten kan hen inte gå.
Den Sunde lite hest: Jag älskar dig.
Vampyren svarar lika reflexmässigt tillbaka att hen älskar tillbaka. Men orden känns inte lika naturliga. Vampyren har fått färg, vikt och kan nu stå själv och sippa kärlek lite då och då. Blickar bort mot andra destinationer nyfiket men klappar Den Sunde tappert på nacken, mest för att få lite mer kärlek. Den Sunde söker sig efter rörelsen likt en hund som inte blivit klappat på år och dar. Tiden går.
Den Sunde hest och hoppfullt: Jag älskar dig…
Kärleksvampyren tittar snopet på hen och svarar: Jag är mätt. Tack för den här tiden.”
Och så går hen stadiga steg från den nu bleka utmärglade sunde. Nästan lite förvirrat. Vampyren stannar upp och frågar sig själv:
- Jag kunde ju inte leva utan hen? Hur kan jag bara röra mig ifrån hen?
En helig röst svarar: Du älskade inte hen, du älskade kärleken du fick. Ta vara på den och gå i frid.”
Och kärleksvampyren gick i frid tills hen blev hungrig igen.