Jag fick ett samtal från Lucette som ville höra hur jag hade det. Hon visste inte att jag var i Göteborg och pratade om Medan han lever i fyra dagar, själv.
– Är du där själv?!
– Ja… Men det är ok, jag håller mig på hotellrummet mestadels.
-Men du kan ju inte vara där SJÄLV! Jag hade kunnat vara med dig, sa hon förtvivlat.
Tänk att jag aldrig tänker så. Jag ropar sällan på hjälp. Mina närmsta får vara närmast telepatiska för att förstå när jag behöver hjälp. Men samtidigt så känns det nyttigt att genomgå det här själv. Se publiken i ögonen och berätta hur mycket jag hatar straffskalan, byråkratin som tvingar barn till sina pedofilpappor varannan vecka och hur mycket jag hatar de anhöriga som blundar. Men också, hur mycket jag älskar barnen, alla som står upp och kämpar för dem, de överlevare som kommit för att lyssna. Jag laddar i hissen på väg ned och ger mig själv blicken ”Nu jävlar ska det bli skillnad”.
Men så får jag tröst och kramar av er som kommer och lyssnar. Ni får och ni ger styrka. Det är innerliga kramar och mycket tårar över den frustration och smärta barnen får utså.
Jag har två seminarier kvar. Nästa 14.00 på Mässans berättarscen D 02:01, och sen 15-15.20 Se Människan scenen G02:10. Hoppas vi ses❤️