Ytterligare en vecka, men också den sista som jag är ute på vift. Östersund idag, sen tåget till Sundsvall där jag stannar över för föreläsningen imorgon. Jag tappade ju rösten på föreläsningen i torsdags som ni ser på bilderna. Ja, ni ser inte rösten men mig. 
Just i torsdag var det speciellt, då hade jag bara kvinnor i publiken och då tänkte jag på er vänner på bloggen. Ni som kliver fram när det är svårt och är så stöttande. Så mitt i retorikföreläsningen började jag prata om systerskapet och hur viktigt det är.
Jag berättade om svartsjuka, hur det har drabbat mig men ändå valt att agera som jag önskat hade fallit sig naturligt. Som att ge den där vältränade kvinnan en komplimang istället för en missunnsam tanke. Jag gjorde det och sen kom den där fina känslan ikapp och så blev det inte svårt att fortsätta ge komplimanger i fortsättningen.
Jag är nominerad till Årets talare tillsammans med fem andra kvinnor. Klart jag vill vinna, men jag kan (tro det eller ej) redan nu känna glädjen för de andra. Särskilt de jag känner som är nominerade: Annika R Malmberg, Elisabet Kyulenstierna, Christina Stielli.” Det är skönt att äntligen kunna glädjas åt andra särskilt när man vet hur mycket de faktiskt kämpat för att komma dit. Det syns ju inte alltid, hur mycket fok kämpat. När de står där och lyfter vikter eller gör chins så tänker man något missunnsamt som ”lätt för dig din gås”. Men så ser dom inte när man hängde där som en 80 kilos och inte lyckades lyfta sig själv en millimeter. De flesta har haft en väg dit de är, det försöker jag tänka när avundsjukans nål hittar till ens hjärta. Ibland lyckas det, ibland inte.
Hur är der för er? Är ni avundsjuka ibland och har nåt sätt att tackla det? Som när alla får barn och man själv försöker. När alla är nykära och man själv är ensam. När allas karriärer går som tåget och man själv bara ser stängda dörrar. Det här med avundsjuka är mänskligt, men jag tror man mår bättre om man kan skilja på den egna lyckan och andras olycka.