Kära älskade bloggvänner, gamla och nya. Jag läste en vis kommentar som sa ”Nu gjorde du det igen, du gick loss på bloggvännerna”. Hon gav mig tipset att andas innan jag skriver. Mycket bra tips! Det är som det där arga mejlet man skriver men aldrig skickar. Man mår så mycket bättre när man skrivit det och är lycklig över att man aldrig skickade det.
Men att, som bloggläsaren skrev, jag inte skulle kunna kalla er bloggvänner för att somliga gör mig förbannad ibland. Det är könstigt. Vänner bråkar speciellt om man hörs som vi gör typ 5 gånger per dag. Jag kommer gå bananas på er och ni på mig, allt annat vore konstigt. Men det fina är att det är kärlek i allt det där. Ni är många veteraner här som jag har bråkat eller diskuterat med. Ni har lärt mig nya saker och jag er. Och så länge man kan ha förståelse, säga förlåt och vara ödmjuk så är inte några bananer per år hela världen.
Och är det hela världen så rekommenderar jag inte att man läser min blogg. Här är det äkta känslor och diplomati tills jag går bananas. Jag kan tyvärr inte vara bättre än så. Det ligger lite i min natur.
Läser några av kommentarerna på det förra inlägget och somliga som läser bloggen är verkligen giftiga häxor – way beyond bananas. Så er riktar jag mig inte till i detta inlägg, vi kommer bråka. Punkt. Men bara de dagar jag orkar bry mig. Häxor får man räkna med med 100000tals besök i veckan. Ni säger saker och kryddar orden med något extra giftigt i brygden. Så här ser ni ut.
Men majoriteten av er är härliga oranguanger. Ni vet hur man ger kritik och får en att tänka till utan giftiga formuleringar. Älskar er❤️.
/Elaine, lämnar arkitektkontoret för gymmet.
