Jag har fylliga läppar som iofs försvinner när jag ler, men jag tycker det har mindre betydelse för ett leende har inte med läpparna att göra. Däremot tycker jag att fillers kan döda leendets själ. Därför blev jag så glad när en tjej visade att det går att få tillbaka. Jag tycker att hela själen kom tillbaka tack vare att hon tog bort sina fillers i läpparna.

Jag hoppas att fler blir inspirerade till att behålla sina leenden. Alla får göra som de vill, jag hoppas bara att folk hittar skönhet i det egna personliga leendet. Precis som alla ideal. Jag dömer ingen som väljer fillers. Slut på meddelandet!

Jädrar vad trött jag är! Jag blinkar och försöker hålla ögonen öppna. Att jag orkade träna efter nyhetsmorgon var bara av galenskap. Jag var för trött för att ens tänka.

Gymmet börjar bli mitt absoluta favoritrum. Jag saknar dock bänkar att stå på men att stå på kettelbells fungerade också.

Matheo är över hos grannen och småttingarna börjar bli trötta. Jag lyckades skicka iväg fyra barnboksförslag idag. Så ses vi inte på bloggen så kanske vi ses i böckerna när nattningen av era barn görs. Jag håller tummarna!

Jo angående fillersinlägget så var det ju väntat att vissa skulle bli arga och lägga till saker jag aldrig sagt ”själlös tjej men ankmun”. Jag sa att munnen får sin själ tillbaka – munnen och leendet. Karaktär kanske är ett ännu bättre ord. Varför jag la upp bilden var för att hon hade visat före efter bilder själv och fått hyllningar för det. Jag joinade hyllningskören.

Jag tycker ändå att det är skönt att vakna 07.00 med Pascal och skrota omkring hemma. Städa, göra frukost och resten av familjen som fortfarande sover och dra på mig träningskläder.

Jag har förresten lärt mig en sak av en PT som jag kör med när Fredrik är pappaledig. Kalle heter han och jobbar på Wörkout, samma som Paula går till. Han säger att när vi står med händerna i midjan så ska man aldrig ha händerna bakåt som här

Då kan man inte spänna mellan skulderbladen och får automatiskt dålig hållning. Flyttar du händerna framåt så hjälper du både rygg och hållning, visst är det fiffigt!

Idag ska jag bli fotad av tidningen Djurens rätt. Det är en ära och verkligen helt i linje med varför jag började äta veganskt. Tänker att jag ska ge mig på veganska kläder också, minus ull. Fåren far väl inte illa av att vi klipper dem emellanåt? Och bomull funkar fint för det är ju veganskt!

Jag fick ett bra önskemål på instagram.

Bloggen kommer nu ha ett inlägg längs memorylane varje dag för att blicka tillbaka på var det började tills idag. Är det nåt särskilt minne ni har från bloggen. JAG KOMMER SAKNA ER OCH JAG KOMMER PÅTALA DET RÄTT OFTA DESSA DAGAR ❤️❤️❤️❤️❤️😭

Jag minns det så väl. Efter en intervju med Isabella Löwengrip 2010, innan vi kände varandra, innan vi var vänner, så ville jag testa och blogga. Jag var lite anal. Jag skulle minsann inte ha en såndär blogg med dages outfit eller ”det här äter jag”. Det skulle vara en retorikblogg, Snacka snyggt ska den heta. En frässssch blogg, en frisk intellektuell fläkt. Första inläggen hade bilder som denna.

Och min header var såååå cool tyckte jag.

Det blev det översta av de tre. Man kan säga att jag fick sådär respons. Jag tror inte ens ni veteraner var här då det begav sig. Det var inte förrän jag började skriva personligt som folk började kommentera och kika in. Folk var helt ointresserad av retorikern Elaine, för henne såg ni ju ändå på tv emellanåt. De var intresserade av mig, min man och vad vi hade för oss. Jag visste inte hur man gjorde med bilder på den tiden så jag köpte loss nån bild och tänkte att det där med bloggande kommer bli dyrt om man lägger ut varje dag. Jag hade ju inte blivit en vardagspaparazzi som influencers ofta blir. Eller iaf bloggare.

Det här var innan förlovning, barn och allt. Gustav och jag bodde på Sjöviksvägen 37 i ett ganska nytt Liljeholmskajen. Jag exprimenterad med hur man kunde få läsare, mest för att kunna lära kunder till retorikbyrån Snacka Snyggt att göra samma sak. Här tar bloggen en liten ödmjuk ”ok min retorikblogg är skittråkig jag testar nåt annat” vändning”

Jag gjorde det på skoj först, men blå damen var platsen där jag tog mina dagens outfit bilder de första fyra åren på bloggen. En tapet jag valde då, min inredningsstil på den tiden. Jag älskade den tapeten då och får fortfarande varma känslor när jag ser den. Men nope, idag skulle den inte åka upp.

Men sån glädje jag hade av den för alla mina dagens outfits. Jag tror den är skälet till att min garderob till större del är blå. Verkar som jag bara ägde ett par jeans på den tiden😂❤️.

Där stod jag och posade tills jag gjorde det lilla stegen för en granne men ett stort steg för en granne, steget in till fucking åmål hissen. Fifan😃

Godmorgon mina silkespapper! Herregud, jag får fan nostalgikänslor av allt jag skriver härinne. Tror jag började kalla er för saker 2012 och sen avslutade jag med mig själv i tredje person. Minns ni? Men det skulle jag inte skriva om. Jag skulle skriva om att vår Parvel Pascal fyller 1år den 19/8. Snart har jag ammat honom i ett år.

Jag har alltid tänkt att det är busenkelt att amma, ”det är ju bara att liggamma”.

Mmm, om man har brösten för det. Jag har ju rätt långa bröst. Jag kan nog liggamma tom när jag ligger på rygg.

Jag undrar hur länge jag kommer att amma Pascal. Rätt länge tror jag eftersom det högst troligen är vår sista bebis. Äsch, jag gör det så länge han vill.

/Elaine, drar på sig skorna och beger sig till gymmet.

Jag borde inte ha det, men jag har det. Skolstartsångest för Matheo. Hans gamla förskolekompisar börjar på en ny förskola och min knodd ska börja på en ny. Han är så peppad och längtar tills skolan börjar. Han har ju blivit kompis med samtliga grannar sedan vi flyttade så han har ju bara fått mersmak för nya personer.

Jag däremot är livrädd för mobbing eftersom jag själv var det i skolan. Nu ska jag träna bort lite rädsla med min man. Jag älskar min man, vilken snubbe det är.

Fyra dagar tog det tills ni började trilla in och jag började fatta hur man skulle blogga. Minns ni detta inlägg så tillhör ni den gyllene skaran första 500 läsarna!

Jag tycker det är så kul att jag bad er mejla in vad ni önskade för blogginlägg inte, kommentera det. Det märktes att jag var nybörjare.

Varje gång jag fick fler läsare så firade jag med nya bilder😃

Jag var inte feminist på den tiden och jag skrev ganska nedlåtande om dem.

Gud så mycket som händer i livet och en blogg ger en verkligen kvitto på det. Jag är glad över mina förändringar.

Idag ska vi på dagsutflykt och fira farfar, fastrar och alla vi som fyllt år i sommar! Det ska bli så mysigt! Jag verkligen njuter av de här sista dagarna av semester. Matheo har blivit så stor. Jag hittade hans Alfons på golvet när han skulle gå och lägga sig.

Jag: Ska du inte ta med dig dig Alfons när du sover?

Matheo: Näee.

Jag: Men blir inte Alfons ledsen då.

Matheo tittar på mig som att han ska kläcka en jobbig sanning: Mamma, Alfons kan inte bli ledsen. Han lever inte.

Jag ler: Nej, det har du förstås rätt i.

Matheo: Godnatt mamma.

Jag: Godnatt Matheo.

/Elaine, lägger ned mobilen med sin stora kille lutandes mot axeln i bilen❤️

Gustav och jag löste vårt mitt-i-semestern-tjafs. Vi berättade vad vi retade oss på och hur vi ville blir talade till. Det var så nyttigt och bra och sen har allt bra flutit på.

Vi har fått mycket tid med varandra, släkt och vänner. Att bo i hus har varit oslagbart. Idag när vi är på dagsutflykt så slutför Värmdö Kakel det sista. Jag ska visa er före och efterbilder från deras jobb innan jag slutar blogga. Lovar!

Men jag är väldigt nöjd över lag, Pascal också så leker ”tittut” här.

Jag hittade ett inlägg där jag delade med mig av mig och mina vänners svarta humor. Jag är lite sparsam med det i dagens samhälle. Men det är kul att se att alla nära vänner jag hade på den tiden hänger på. Crille och jag är tajta nu som då.

Den där respekten för att inte ha med folk på bild fanns inte riktigt 2010. Ett sånt här inlägg skulle jag aldrig publicera idag.

Sen ökade bloggen ytterligare bara på två veckor, så kul.

På tal om något helt annat så har jag funderat på hur jag ska få utlopp för mina tankar utan att blogga. Jag ska ju börja skriva dagbok igen men jag tänker att det skulle vara kul med en mindre tidskrävande plattform där man ändå får reflektera tillsammans kanske en gång i veckan och hålla kontakten på det sättet? Mindre skärmtid för både er och mig men vi får fortfarande hålla kontakten! Vad tror ni?

När jag tog detta kort hade jag glömt telefonen i bilen och glädjen var inte på grund av något jag läst, snälla kommentarer eller likes jag fått. Den var på grund av en helt underbar dag med min familj, svärfar, svärmor och underbara svägerskor. Varenda känsla var av något jag upplevt på riktigt. Livet är inte så tokigt.

Så kollar jag i luren imorse, två elaka kommentarer från folk som inte känner mig. Klump i magen från intryck jag fått från skärmen. Känner ni igen det? När något ni läst eller sett via skärmen gör er nedstämda. Jag tror det vore bra att ha ett namn för det. ”skärmdeppad” kanske? Det finns så enkla åtgärder mot det, lägga ifrån sig mobilen och se vilka härliga människor man omgett sig med. Barnen som växer, vänner som är snälla osv.

Att ha ett större konto, att vara en offentlig person, det ger en inte per automatik större pansar mot elaka kommentarer. Jag skulle verkligen önska att vi höll god ton mot varandra oavsett kändisskap eller okändisskap. Den där kommentaren från känd eller okänd känns lika mycket oavsett vem du är. Så ska du säga något, säg något snällt. Blir du frustrerad på folks okunskap, raljera inte med personliga påhopp utan inspirera och upplys med din kunskap.

Med vänlig hälsning, en för tillfället skärmdeppad Elaine❤️

Jag funderade länge på om jag skulle bemöta Hanna och Amanda i deras attack fredagspodden där de kallar mig ”hatare” och ”drevare”. Tar det av min energi eller kan folk lära sig något av fenomenet? Jag kom på att jag faktiskt skrev en artikel om fenomenet i söndagens nyhetskrönika så man kan faktiskt lära sig något av fenomenet. Hanna och Amanda eller någon av Schulmanerna har jag ingen förhoppning i ska förstå, men ni kommer helt säkert se fenomenet. ❤️

En ny härskarteknik har sett ljuset, den där man inte tar saklig kritik utan döper om den till ”drev”. Man fokuserar på enskilda personer som väljer att hata, pekar därefter på den sakliga kritikern och marginaliserar hen till en ”hatare” och ”drevare”. Allt för att slippa ta den sakliga kritiken och för att den där offerkoftan sitter så himla skönt. Ingenstans bemöter man den sakliga kritiken utan nämner bara hatet som aldrig kommit från kritikern utan från andra som gått bananas på eget bevåg. Det kommer alltid finnas tokstollar som går bananas, men så länge jag är sansad och saklig så kan jag inte bära ansvar för stollarna. När du ger mig sansad och saklig kritik så ger jag dig inte ansvar för stollarna. Då skulle yttrandefriheten vara svår för vi skulle känna oss låsta – av stollar.

Artikeln är väldigt aktuell denna fredag då jag idag förenklas till en ”hatare” när jag gett saklig kritik på personliga påhopp mot mig ”en privilegierad kvinna som söker egokickar”. Att kritisera det uttalandet gör tydligen mig till en hatare.

Det hela är en intressant retoriklektion i hur man döper om saker som ”många personer stämmer in i saklig kritik” till ”drev”. Se skillnad på kritikern och hatarna – de är inte av samma skrot och korn alls. Hatarna ansvar för sig själva och vi bör alla ta avstånd från dem OCH ta till oss av saklig kritik.

Trevlig fredag önskar jag alla❤️

Jag lyssnade på podden tillsammans med Jessica. Vi satt tysta och drack kaffe medan barnen lekte på övervåningen. Det var skönt att sitta med Jessica. Min barndomsvän, en lärare, trebarnsmamma och världens största hjärta.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om deras dialog. Hur de hetsar upp varandra. Kallar mig för ”en smart tjej som vet vad hon gör när hon sprider hat”. Det hela är så obehagligt. För er insatta så är det ju lätt att se det mer nyktert. Men för nya lyssnare blir jag en person som sprider hat och lögner ”men som gör bra saker också”. Gulligt.

Jag är inte ledsen över podden för det betyder att jag skulle ha några högre förväntningar på iaf Amanda. Efter hennes insta story så insåg jag att det är något som saknas på riktigt. Och har hon det inte så kan jag inte bli arg, ledsen eller besviken. Jag tror faktiskt att förmågan att se hur fel de agerar saknas. Så kan det vara. Jag kan se den oförmågan till att ta till sig kritik eller se felet. Men det gör inte att jag bara lägger mig platt och tar skit som ”Elaine sprider hat” eller ”Elaine är en privilegierad kvinna som söker egokickar” eller ”Det är Elaines fel att en kompis blev orosanmäld av förskolan” eller ”Elaine gör allt för att vara i strålkastarljuset” eller ”Elaine ljuger om statistiken kring sexuellt utnyttjade barn”. Wow.

Så många citat familjen Schulman och deras kompis Sigge Eklund lyckas samla av principen att hålla arga lillebror Calles rygg när dumma Elaine höll hans ex Anithas rygg offentligt. Det var där det började, sen har det ena personliga påhoppet avlöst det andra. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut det. Och när jag kritiserar deras personliga påhopp mot mig så är det som att deras ilska mot mig växer. Som ett okontrollerat monster som bara krymper av fjäsk, stryka medhårs och beröm. Men kritik, saklig sådan? Icke!

Hur har hon mage att kritisera oss för att vi kommer med personliga påhopp på henne, nu hittar vi på ett nytt personligt påhopp för hon är dum, duuuum som försvarar sig själv. Folk kan ju hålla med!! Vilken hatare hon är!!

Lite så. Känner ni folk som bara blir värre av saklig kritik? Jag tror att sådana varelser blir rätt ensamma tillslut. Folk zoomar ut, backar därifrån eftersom det konstruktiva inte hjälper.

Fortsättning följer antagligen. Tyvärr. Jag hade helst bara borstat av mig och gått vidare. Men påhopp på stora plattformar gör att jag är glad att jag har en plattform där jag kan försvara mig. Vad tror ni nästa attack blir?

Jag tar bort kommentarer som innefattar personliga påhopp samt samma ip-nummer. Sista tiden på bloggen ger jag inte rum för skit.

En riktig nostalgitripp det var. Att få bli hämtad på sin gamla adress. Bredängsvägen 206. Gabby är likt jag uppväxt i Bredäng och hon blev upphämtad i en car pool för att hämta alla sina barndomsvänner på hippan på våra gamla adresser. Här är min gamla port. Bredängsvägen 206.

Det är så härligt att gå runt här i en för mig nostalgiernas ort.

Höga hus och höga tankar om framtiden trots att dåtiden började tufft. Vi var många som blev nostalgiska och tårögda av att gå omkring där våra barnsben sprungit omkring.

Basketmatch vid ängen såklart. Nu ska jag lägga ner luren och njuta av denna dag.

Gaby är så taggad och lycklig!

Jag tog mig hem till barnen i matpauserna för att vara med Pascal. Det här med hela dagar ifrån honom känns inte ok, plus att jag fortfarande ammar. Men ungarna. Vilken kärlek de ger. Varje morgon när Pascal och jag går ut till resten av familjen som kommer Evelyn springandes och säger ”Hej mamma”. Sen vill hon gosa en kvart för att sen viska ”tvärbana”. Hon vill att vi ska åka till tvärbanan i Liljeholmen. Lägenheten vi hyrde där hade utsikt över tvärbanorna och hon kunde sitta där och titta i oändlighet. Min älskling.

Och Matheo och jag hade en brottningsmatch som hette duga, gud vad vi skrattade! Sista semesterdagen har börjat. Vemodet. Vemodet.

Ibland kan jag tänka att jag dog i en olycka när jag var liten och det jag upplever nu är bara en snäll film jag får vara med och se för att se hur livet skulle ha blivit om jag inte hade dött. Att nån snart kommer sätta på stopp och säga ”Ja visst kunde det ha blivit bra, men det är ju inte på riktigt. Du dog för längesen”. Sen ska jag snopet resa mig från dödsbänken och svara ”jaha” lite darrande.

När Gustav håller sin hand runt min midja. När han kramar mig extra hårt. När jag hör Matheo skratta så han kiknar. När Evelyn säger fem sammanhängande ord. När Pascal kramar om min hals. När glädjen inte får plats i mitt bröst så kommer den där knäppa tanken att nån kanske sätter på stopp och stoppar kasettbandet av ”så kunde elaines liv ha blivit” på hyllan igen.

När vännerna hade gått och barnen somnat så tittade Gustav och jag på sista halvan av Wonder. Vi började dagen innan men blev trötta. Vilken fin film.

Pascal vaknade under filmen, jag anmade lite sen sträckte han ut sig som en lite säl över mitt bröst. Han somnade på mig med näsan mot taket. Jag hade handen över hans bröst och bad en tyst bön om att allt skulle vara bra under ettårskontrollen om två veckor. Jag har alla möjliga oroliga tanker som är rätt naturliga som funkis förälder.

Evelyns utveckling går jättesnabbt nu. Pascal. Jag vet inte. Jag minns inte hur Matheo var i samma ålder och jag kan ju inte jämföra med Evelyn.

Jag slog bort tankarna, tittade på filmen men medan jag kände hans hjärtslag under min hand. Livet❤️

Det är som att sedan jag fattade beslutet att sluta blogga så har stressen kring mobilen minskat. Jag glömmer den på olika platser, jag som för ett halvår sedan kunde känna mig naken om jag inte kollade mobilen var tionde minut.men det är rätt skönt att ha den när jag nattammar.

Idag har det varit en bra första pusselvecka. Matheo hängde med mig till träningen på Wörkout med Kalle. Han var så duktig. Sen kom grannen Dennis hem och Matheo var överlycklig. De har lekt hela dagen.

Värmdö kakel gör det sista hemma nu och inom några veckor kan de slutföra terassen. Den längtar vi efter. Eller näe, vi njuter av hemmet.

Crille med familj var här igår vår sista semestervecka. Men det känns som jag har semester fortfarande, det är bara Gustav som jobbar heltid och jag har kidsen. Så mycket lättare i ett hus tycker jag! Eller inte i ett hus, utan när man har en uteplats.

Det började med att Gustav skrämde mig på skoj. Jag tycker aldrig det är kul för då är jag rädd hela kvällen och drömmer mardrömmar på natten. Mycket riktigt. Vaknade av en läskig scen att en zombie krälade på mig och nöp mig. Det var Pascal som letade tutte. Och det gjorde han i kanske tre timmar. Snuttade och hade sig. Jag blev tokig, kände att jag inte ville att han skulle röra mig tillslut. Klockan 02.30 så kände jag att det var nog. Sprang upp till Gustav och sa att han fick ta över, blandade en välling och gick ner till gästrummet för att ge mina bröst ett break. Jag vill sluta amma för all evighet nu efter denna natt.

Men det var härligt att få sova i gästrummet!

Bara för att det var längesen jag delade den. Jag har haft en galet känslomässigt tung dag som slutade i underbar lättnad!

Jag var orolig för att Matheo började på fritids, för stundande ettårskontroll för Pascal och Evelyns vikt. Det satt i bakhuvudet medan jag ändå fick fina möten med bland annat Prince.

Vi hade bästa lunchen, det är svårt att tro att han är 20år med tanke på hur mycket visdom som bor i denna person. Sen var jag hos Cissi Wallin och hennes podd Faktiskt. Vi diskuterade skillnaden mellan drev och kritik.

Det var några gånger jag skruvade på mig eftersom det känns som att man bäddar för tjafs om man namnger folk. Oh well vi får se hur det går. Det ska nog går bra. Podden sänds nästa onsdag!

Det som gjorde mig lättad var att Pascal tog sina första steg idag och sa ”pappa”. Matheo kom tillbaka från fritids alldeles peppad.

tack för alla tips för fritids som mjukstart, har varit toppen!!