Ibland kan jag tänka att jag dog i en olycka när jag var liten och det jag upplever nu är bara en snäll film jag får vara med och se för att se hur livet skulle ha blivit om jag inte hade dött. Att nån snart kommer sätta på stopp och säga ”Ja visst kunde det ha blivit bra, men det är ju inte på riktigt. Du dog för längesen”. Sen ska jag snopet resa mig från dödsbänken och svara ”jaha” lite darrande. 
När Gustav håller sin hand runt min midja. När han kramar mig extra hårt. När jag hör Matheo skratta så han kiknar. När Evelyn säger fem sammanhängande ord. När Pascal kramar om min hals. När glädjen inte får plats i mitt bröst så kommer den där knäppa tanken att nån kanske sätter på stopp och stoppar kasettbandet av ”så kunde elaines liv ha blivit” på hyllan igen.