Här står jag nyduschad i hissen med en påse fylld av blöjor. Dagens aktivitet är att träffa arkitekterna som har gjort en ny planlösning av vårt nya hem. Sen kommer Amelia Widell vara där också och berätta hur hon vill att det ska platsbyggas på två av balkongerna och Matheos rum. Det ska bli så kul!

Träningakläder har jag på mig för min plan är att gå precis överallt. Nu blir det tunnelbana till arkitekterna men promenad från stan till barnmorskan och sen blir det promenad med min älskade Meryem von Can ikväll.

Jag ansvarar för mitt mående. Stackars Gustav har haft pressen på sig att vara rolig när han har kommit hem från jobbet – den roligaste stunden på mina dagar. Jag har pratat med honom som en socialt törstande varelse som inte fått prata på sju år och det har gjort hans öron helt slut. Haha, stackarn. Men nu så tar jag tag i mitt mammaliv, det ska bli roligt det här.

/Elaine, drar en suck och konstaterar att det inte är lätt att vara en rastlös själ.

Kärlek är en stor sak och det är lätt att bli förblindad av den, gå vilse i den och bli irrationell för så är ju känslornas natur. Det är svårt att greppa något som bara har uppstått – en känsla. Sen kan man välja att gå på den eller inte. 

En gång i tiden var jag en kärleksvampyr – drack mig mätt på känslan av att vara älskad utan att älska föremålet för kärlekskällan tillbaka. Låter det konstigt? Jag tror dock att det finns många som hänger med personer som älskar dem utan att någonsin reflektera på om känslan är ömsesidig. Jag skrev om det här i en av mina dagböcker för längesen:

Det finns en alldeles särskild planet där kärleksvampyrerna bor. Det finns ingen kärlek på den planeten. Av olika skäl har dessa vampyrer varit oälskade och därför inte riktigt lärt sig vad kärlek är, hur man ger det eller ens tar emot det. Misshandlade av livets missöden sattes de tillslut på denna sunda planet där det plötsligt fanns kärlek att hitta. Vampyrerna? Utsvultna på kärlek och redo att göra det mesta för att få det. Alla behöver kärlek, även dessa vampyrer.

Hur hittar de sina byten? Det är rätt enkelt. De  söker dem som växt upp i sunda och kärleksfulla relationer. De som av naturliga skäl både kan ta emot och ge kärlek. Vi kallar dom för De Sunda. 

En blick från De Sunda, och kärleksvampyren stirrar förtrollat med sina ledsna men samtidigt lyckligt tårfyllda ögon. – Det här är något alldeles nytt, säger Kärleksvampyren för sig själv. Och en helig röst säger ”Det är kärlek du är älskad”. Wow! Kärleksvampyren kravlar sig längs asfalten lite skyggt med ändå fokuserat mot den sunde som tar emot hen med öppna armar. Vampyren klättrar upp på ryggen och omfamnar den sunde bakifrån som kramar tillbaka. Vampyrens ögon fylls av hjärtan och nu tar hon ett stadigt bett i den sundes nacke och dricker stora klunkar av kärlek.

Den Sunde: Jag älskar dig.

Vampyren svarar reflexmässigt tillbaka ”och jag dig” mellan klunkarna som hen ivrigt häver i sig. Tiden går och Den Sunde börjar bli blek. Men vampyren sitter troget kvar på ryggen, tillbaka till den kärlekslösa planeten kan hen inte gå.

Den Sunde lite hest: Jag älskar dig.

Vampyren svarar lika reflexmässigt tillbaka att hen älskar tillbaka. Men orden känns inte lika naturliga. Vampyren har fått färg, vikt och kan nu stå själv och sippa kärlek lite då och då. Blickar bort mot andra destinationer nyfiket men klappar Den Sunde tappert på nacken, mest för att få lite mer kärlek. Den Sunde söker sig efter rörelsen likt en hund som inte blivit klappat på år och dar. Tiden går.

Den Sunde hest och hoppfullt: Jag älskar dig…

Kärleksvampyren tittar snopet på hen och svarar: Jag är mätt. Tack för den här tiden.”

Och så går hen stadiga steg från den nu bleka utmärglade sunde. Nästan lite förvirrat. Vampyren stannar upp och frågar sig själv:

- Jag kunde ju inte leva utan hen? Hur kan jag bara röra mig ifrån hen?

En helig röst svarar: Du älskade inte hen, du älskade kärleken du fick. Ta vara på den och gå i frid.”

Och kärleksvampyren gick i frid tills hen blev hungrig igen. 

Kommer ni ihåg när man bara hade en chans att ta kort? När det digitala inte fanns. När skolfotot skulle tas och du hade ett klick på dig. Oj vad jag var rädd att jag skulle fastna på kort på ett visst sätt och behöva leva med det i ett år tills man fick en ny chans. Nu är det ett blogginlägg som kommer fastna i 24 timmar. Det ska göras om lite på Mama så ni får leva med att det här är blogginlägget ni får se 24 timmar framåt. Tänk om man skulle ha sett ut så i skolkatalogen. E fi fan ia!  

Ses om 24 timmar. 

Hallå people, 24h har gått! Har ni saknat mig eller har det varit skönt att höra mindre från den där orangutangen?    Tänkte blogga prick 20.00 men hamnade i en tävlingspowerwalk med Meryem. Vi fick chans att gå utan vagn och Evelyn eftersom mormor var på besök. Det kändes som att Meryem och jag fick varsinn raket i rumpan.Vi gick 7.5 kilometer på 1.09 och det är inte så tokigt tror jag.

Jag går för kung och fosterland nu. Var en sväng på gymmet också för att ”köra” ett pass med David. Mina magmuskler har inte så stort mellanrum så jag ska nog hitta tillbaka.

Fan vad tungt det är att gå när jag väger över 70 kilo. Mina knän mår verkligen inte bra av det. Svårt när man är ett påskägg på två pinnar – mina fettdepåer lägger sig alltid på överkropp, men aldrig på ben. Viktnedgången går sakta men säkert, precis som den ska. Men faaaaan vad lite en promenad motsvarar i kalorier. Hur tänkte Gud? Tog en rask promenad och tjänade in 6 points, belönade mig med en lakritsglass och poof så var promenaden tillintetgjord eftersom glassen kostade 6 points. 1 timmes promenad är fan inte värd sex sekunders god glass. Gud vad deppigt att tänka så. Glass är gott punkt. Vill inte tänka promenader i samband med glass.

Oh well, nu ska det badas. 

/Elaine, vill vara så vältränad som förra sommaren så att hon kan äta allt, ALLT.   

Tjänna folket, ni får en bild på mitt kök för jag är alldeles för oanständig på kort just nu. Det här är det jag ser.Och köket ser en afrokvinna i mormorstrosor ammandes på sin avkomma. På tal om trosor så påpekade Gustav om jag verkligen behöver dem – mormorstrosorna. Nej, det har han rätt i. Dagens mission är att raffa till innehåller i underklädeslådan. Nu ska jag ut och shoppa.

Det finns väl inget bättre tillfälle att ha det än på semestern. Det kommer till en punkt då det inte är givande längre, facebook känns så just nu. 

Crille och hans grabbar. Vi snackar renovering och hänger i parker. Jag scannar min omgivning på kakel och skön belysning. Det är främst köket jag tänker på. 

Jag hade ju möte med inredningsarkitekterna och Amelia häromdagen. Lägenheten kommer bli så fin. Jag ska visa er några ritningar så ni får se. Men nu ska vi gå till ett barnbibliotek, Hornstulls ska tydligen vara mysigt. 

Det största förlusten? Vem är jag att ge svar på det. Självklar är död en hemsk sak. Men att en du älskar plötsligt väljer att sluta vara del av ditt liv, det kan vara lika smärtsamt som att en person dör.  

Den där personen du älskar så mycket att hjärtslagen är för honom, vardagen får färger tack vare honom och varenda skrattrynka är tack vare honom. Han? Gör slut. Vill av olika skäl inte vara med längre, inte vara med i ditt liv. Du tappar andan. Han går. Med sig tar han hjärtslagen, färgerna och skrattrynkorna. Kvar är du med en sorg som min terapuet då förklarade är lika tung som när någon dör. Det är ett sorgearbete att gå vidare när man blivit lämnad. Idag tänker jag på er som blivit det nån gång. Jag får ont i hjärtat av de två gånger som jag blivit lämnad. Aj. Semidikter skrev jag på den tiden, det märks att jag hade rimambitioner men inte orkade utan bara skrev:

Du vill inte längre, har gjort din sorti, du är fri. Du vill inte minnas eller påminnas, du kräver min tystnad. För att kunna gå. Jag har förlorat min bästa vän, han jag är säker på är min själsfränd. Inte längre i mitt liv, men jag skymtar din skepnad på gatorna. Det var inte du, men du är ett evigt spöke som jag är livrädd att få syn på. Om vägarna korsas? Kan jag hålla fasaden, agera det coola exet? Icke. Möter dig i drömmarna. Då är vi varandras. Vaknar. Ensam. ”

Lilla Elaine, blir ledsen när jag ser hur ledsen jag var. Men det är en del av livet. Tror förresten att det finns en teori som säger att har man varit tillsammans med någon en tid så tar det hälften av tiden att komma över hen. Så två års relation tar ett år att komma över. Har ni hört det? Tycker ni att det stämmer? Jag vettetusan. Det beror helt på hur stark kärleken var enligt mig.

 Jag vet, klockan är 03-något. Jag brukar inte blogga den här tiden men jag är så jäääääävla skraj. Man ska verkligen vara nogrann med vad man läser/ser på innan man somnar för det påverkar drömmarna. Jag kollade Numi och Hugo Rosas instagram. Innan dess slökollade jag på nån vikingafilm där man dödar varandra. Det resulterade i alla fall i en mardröm om Hugo och Numi.

Mardrömmen. Dom två är fast i en sorts labyrint med cirka hundra andra sjukt vältränade soldater och några få späda psykobrudar. För att komma ut ur labyrinten måste de döda alla, inklusive sin polare eftersom bara en kan komma ut levande. Det är sån creepy stämning hela tiden, men Hugo är på gott humör och bjuder på skämt mellan dödandet som filmas för tv3. Numi gör sitt bästa. Till sist ser man Numi stapla förbi med en lång spik i halsen. Han är döende. Bakom honom går en späd psykotjej med en hammare. Gaaaah, jag blir rädd bara jag skriver om det. Åh, kan det inte bli morgon?! Anyways, Hugo Rosas får syn på den späda psykobruden och Numi som förblöder på golvet. Han försöker hålla god min för bruden som går mot honom. Tillsammans har ändå hon och Hugo dödat hundra muskelberg till soldater och några psykobrudar. Klar Hugo är rädd. Nu är det den sista duellen och Hugo tänker att han ska psyka psykobruden tillbaka, så han slår på sin latinska charm och säger ”tja snygging” med lite darrig röst. Psykobruden höjer hammaren och går mot honom helt oberörd. Och DÄR tvingar jag mig själv att vakna. Och nu ligger jag här alldeles stirrig och livrädd för att somna och hamna i samma dröm. Så jag youtubar lite hääääärliga (darrar och försöker känna mig orädd) klipp och hoppas på bättre drömmar. Hittade den här av Hugo som är underbar och en potentiell tv-show utan mord, hurra!

 Jag kikar ut genom fönstret, ingen sol i sikte. Men jag är ju lite trotsig by nature så shortsen åker på ändå.  Jag kollar vädret i Spanien… 

Äfyfania…

Jag: Gustav….

Gustav: Ja….

Jag: Växlande molnighet i Sverige 14 dagar framöver…

Gustav besviket: Jaha…

Jag: Strålande sol 14 dagar framöver i La Zenia..,

Gustav: I hear you… 

Jag: Ska vi?

Gustav: Ja, det tycker jag!  

Äfyfan vad skönt! Returbiljett? Den tar vi i framtiden. 

/Elaine, beger sig ut på långpromenad med Evelyn medan grabbarna är på Sats. 

Var du tvungen att skifta till sol precis när jag har bokat resa till Spanien?  Maggan och jag är på väg till Nytorget där vi ska äta sen lunch med Rebecca. Gör ett litet stopp på Reaggecafét där Marie chillar med goa vänner.

Vilken bra dag det är idag! En dag att älska Sverige extra mycket helt enkelt. 

Om lite mer än en månad så har vi tillgång till vår nya lägenhet. Men då ska det renoveras och sånt. Och redan nu så är det dags att prata inredning och beställa material. Amelia och jag var hos arkitekterna för att synka hennes vision med deras ritningar.  Jag känner mig helt lost in space, det är därför jag anlitar proffs som Amelia. Här arbetar en alldeles speciell del av Amelias hjärna, den delen jag inte har, inredningshjärnan. 

Det enda jag vet med säkerhet är att min familj tycker om blått i alla nyanser och att det inte får bli för mörkt hemma hos oss. Eller mörkt alls. Så Amelia spanar blått och lite grått åt oss.  

Jag tycker att lulworth blue bar superfin, tänk att ha den i Gustavs och mitt sovrum. Sen såg jag ett reportage på Amelias blogg där en tjej hade mörkblått och marmor i sitt kök. Sen var det inlsag av trä och ljusgrått. Precis de färger och några materialval vi ska ha.

Kändes tryggt att se hur snyggt den kombinationen kan vara.

Har man långa promenader så är det bra att ha med en vän med en lång vänskap. Herrejävlar vad Meryem och jag har gått ihop!   

När man går så långt med någon är det inte bara viktigt att man kan prata utan att man också är bekväm med tystnad. Promenader är plågsamma nog så jag skulle aldrig orka promenera med någon där jag kände ansvar att konversera eller ens kallprata.

 Nu är denna donna i Barcelona så jag får promenera själv. Och det är lika viktigt det, att kunna vara själv.

 Jag var bättre på det när jag var liten. Innan jag förstod vikten av sociala sammanhang och konstellationer så satt jag mer än gärna själv och lekte med stenar eller dylikt. Jag har ett minne av när jag gick i första klass och satt och tittade på när andra barn lekte ihop. Jag mådde bra. Ja reflekterade inte över att jag satt själv eller att jag inte deltog i leken. Jag såg det inte så och det var en skön och harmonisk känsla. Jag önskar att jag hade kvar den. Den rastlösa själ som jag växt upp till att bli, hon har ofta känslan av att missa något eller inte vara med. Känner någon igen den känslan? 

Jag undrar om det är åren som mobbad under mellanstadiet som har satt sina spår? Vad tror ni? Helt ok att vara hobbypsykolog nu, jag ber ju praktiskt taget om det.  

Catten fick träffa Evelyn för första gången. Himla fint möte och extra kul att hon har en liten lekkamrat i magen åt Evy. I slutet av September kommer hon. Japp, Catten väntar en liten tjej.  

Så kul att vi har varsin kille och tjej som fötts med cirla tre månaders mellanrum.

Älskade Gaby fick mysa med Evelyn hon med.

- Det är verkligen en brasse, sa Gaby och fnissade medan hon drog fingrarna genom Evelyns bruna lockar.

Ja, hon är nog det. Ni är ju några som undrar hur hon ser ut och om jag kommer visa bilder på henne. Ni känns ju som världens största (cirka 200.000 besökare) och bästa vän i världen. På så sätt känns det könstigt att inte visa er min dotter. Ni fick ju se Matheo, men då var ni bara 30.000 besökare i veckan. Sen hade jag inte tänkt lika mycket som nu. Hur bra vänner ni än må vara så är inte valet mitt utan Evelyns. Och så länge hon inte kan uttrycka sin åsikt så anser jag att jag inte har rätt att välja. Jag dömer ingen som gör annorlunda, det är bara så Gustav och jag resonerar. Vi resonerade annorlunda med Matheo, men det tog oss ett år av hans liv tills vi kände att det inte var ok att visa honom på bloggen. Nu vet ni.

Men jag sprang på en bloggvän idag och hon sa ”förlåt jag ska inte titta på Evelyn”. Herregud, springer jag på någon på stan så sätter jag väl inte en burka på min dotter. Det är annorlunda. så tänker jag. 

Promenaderna fortsätter, denna gång mot Långholmen då Gustav och Matheo ska träna på Sats Hornstull. 

Det är en sån här dag då jag vill promenera runt hela Stockholm och äta picknick till varje måltid, bara man är ute tills solen går ned.   

Det är också en dag då jag är extra kär i min man och vill hångla upp karlsloken.  

Mission var att köpa lite snälla linnen innan Långholmen. Alla jag har är för tajta för min postförlossningsmage. Hittade två fina för hundra picks på HM. 

Långholmen? Inget för barnvagnar, men väldigt fint. 

Har precis nåt något av en dead end och måste vända tillbaka.  

Jag ska ringa Tilde och Amanda. Verkar som att vi ska ha en liten weekend på Mallis i augusti. Tilde hyr ett stort hus där så det blir vi och kidsen. Hur mysigt som helst.  

Jag tänkte ni skulle få se lite ritningar av den nya lyan. Hur den ser ut i dagsläget och vad som ska göras om. Inte allt, men stora drag. När vi köpte den så hade den fyra sovrum, två vardagsrum och kök. Men ett sovrum har inget fönster, sovrummet intill Matheos rum. Den väggen ska rivas så Matheo får ett större rum. Det rödmarkerade är befintliga väggar som ska rivas. Och de blåa är nya väggar som ska sättas upp.

Evelyn får en liten yta från Matheos ursprungsrum så man får plats med en 90-säng och garderob i hennes rum. Matheos ingång flyttas långt till höger (den var bredvid Evelyns dörr förut) och en platsbyggd cool garderob med inbyggd sittplats kommer vara där den gamla ingången var. Svårt att återge hur cool garderoben kommer vara, men hör är ritningen.

Det blir ingen walk in closet eftersom utrymmet för den skulle vara alldeles för litet. Istället kommer väggen till den rivas, göras två platsbyggda garderober och göra hela vårt sovrum större. Återigen, det röda är en befintlig vägg som ska rivas och den blå en ny vägg.

Här ser ni skärmdumpen på 3D-ritningen av övervåningen där vårt sovrum är. 

Samma fast åt andra hållet.  

Det känns så spännande. Jag hoppas att allt blir riktigt fint och hemtrevligt. Gustav hoppas att det blir praktiskt. Haha, vi är så olika och kompletterande.

Godmorgon folket! Jag sitter med dagens första kopp kaffe och ska snart bege mig iväg på promenad med lillan. Jag är ganska sur på mina promenader för de har inte gett mig nån valuta. Så sjukt tråkiga är de också.    

Det var desto roligare igår. Då hade vi familjeträff hos Gustavs päron. Jag snackade crossfit med min svägerska i nån timme. Hon är så cool, hon ska resa iväg på en crossfitresa i höst. Jag blev också sugen!   

Nu har det gått mer än fyra veckor sedan Evelyn komm till världen. Jag borde kunna börja träna snart. David har gett mig i läxa att göra magövningar varje kväll.

Idag ska vi fixa pass åt lillan. Vi har ju inte reggat hennes namn hos skatteverket så jag undrar hur allt ska gå till. Kan man göra ett pass då? Och vad ska man ha med sig för papper? Hur ska passenheten veta att hon är hon? Det kan ju bara vara en random baby som Gustav och jag kommer in med. Så mycket frågor kring en passfråga.

/Elaine, surplar i sig de sista kaffet, drar på sig en snäll topp och går ut på promenad.

Marie alltså, denna kvinna! Vi hänger rätt mycket nu då jag är ett promenadmonster. Hon är promenadmonster by nature, men på andra premisser. Hon skiter i kalorier utan promenerar för att höra fågelkvitter, se vackra utsikter och andas den in den friska luften. Snacka om att älska promnader med Marie som sällskap. Vi tog en lunchbreak på Vintervikens trädgård.       

Marie njuter till max, till och med salladen smakade gudomligt bara av Maries inlevelse av när hon åt den. Haha.

Vi snackade om hur hon kan reta gallfeber på negativa människor som absorberar skit. Det skulle ha glädje av Marie för hon absorberar solstrålar. Så idag är min själ fylld av solstrålar trots kommande regn. Tack älskade Marie

 Jag kom mig själv och mina snälla tankar idag – tankar om mig och min kropp. Jag var lite förbannad på att min vikt inte gick åt rätt håll denna vecka. Men i nästa sekund tänkte jag: Vad mysigt för Evelyn ändå, då får hon ha sitt mjuka fotstöd – mammas härliga mage.” 

Sen tackade jag min valk för att den var där. Skickade kort till Gustav och skrev:

”Se så mysigt vi har det”

 
Många skulle väl dö om samma bild var på dom från den vinkeln. Jag låter det inte bekomma mig. Jag tycker att jag är vrålsnygg, det har jag alltid tyckt oavsett vikt. Men jag tycker om hälsa också och jag har tyvärr fruktansvärt ont i knäna av nuvarande vikt. Så man kanske kan tycka att det är lite dubbelt. ”Du säger att du tycker du är snygg, men ändå så försöker du gå ner i vikt”.

Det är inte dubbelt. Jag tycker att jag är snygg och jag tycker om hälsa. Det ena utesluter inte det andra. Att jag vill gå ner i vikt betyder inte att jag värderar kurvor eller mullighet som fult. För mig handlar det inte om utseende, det handlar om hälsa. No more no less.

Men på väg ned i vikt så vill jag ändå publicera lite bilder i för mig charmiga, men för andra  inte så charmiga vinklar. Varför? För jag tycker inte ens kropp ska föraktas, värderas eller vara ett problem – speciellt inte efter förlossning. Så jag tänker att visar jag att jag inte har några problem, så kanske andra mamas släpper sina kroppsproblem. Min mage är världens mysigaste fotstöd till min mysiga dotter. 

Så kärlek till er mamas och papas med mjuka fotstöd där ute, men även till er utan fotstöden.

Puss!