Det var då det började, mobbingen. Då två killar bestämde sig för att de var mig de skulle reta och alla tjejerna tillslut valde att frysa ut mig. Den där tjejen som står men rak rygg högst upp till höger, hon var inte lika rakryggad året därpå. 
Trots att jag hängde med innegänget åren därpå och hade det toppenbra under gymnasietiden och alla år efter det så kryper sig känslan på ändå ibland. Känslan av att inte få vara med och leka. Känslan av att vara utanför. Min själ är för alltid ärrad av de tre åren som jag blev mobbad. Det är inte klokt egentligen och kanske borde jag gå terapi för just det? Bara när jag sitter i lägenheten med Evelyn och ser grannarna bada och sola utanför vi poolarna så blir jag tio år och tänker att de säkert inte vill leka med oss. När en kompis har fullt upp så kan jag enkelt tolka det till att hen inte vill hänga med mig. Jag blir en jobbig och ängslig varelse tror jag. Oftast så blir jag inte så eftersom jag har för mycket jobb och annat för att hinna ens fundera på om jag är utanför. Men nu med all tid i världen så kryper den där känslan sig på. Jag har för alltid en ärrad tioåring inom mig och jag skulle vilja krama henne. Visa alla vänner hon har nu som tjatar på att få leka med henne, ber henne att jobba mindre. 

Är det någon som känner igen sig själv? 

 
Jag hade en sån verklig dröm. Det var en sån där dröm som gör att jag tror på Gud och att det finns något som är så mycket större och mer kärleksfull än något vi känner till. I drömmen var jag tillbaka i Bredängsskolan som var helt tom. Jag gick trappa efter trappa, genom korridoren som leder till trapphuset ner till mitt gamla klassrum. Dörren till det trapphuset är låst men en lärare som verkade jobba kväll kom ut just när jag skulle gå in. Hon såg förvånad ut att jag var där. Jag frågade om Carola Frankenstein jobbade och hon log förvånat över hur jag visste det, det är inte så att lågstadiefröknar stannar kvar på skolorna så sent då barnen slutar tidigt. Jag tog dörren och blev förvånad över hur verklig den kändes. Det kändes inte som en dröm. Jag gick konstig nog ner mot klassrummet där jag hade blivit mobbad under mellanstadiet. Då var inte Carola min lärare utan Sten. Varför gick jag dit? Korridoren mot klassrummet kändes inte lika hotfullt nu och från klassrummet lyste det. Jag kände hur känslosam jag blev ju närmre klassrummet jag kom. Jag skulle få träffa Carola Frankenstein, min bortlidne lärare som rökte pipa. Jag kom in i klassrummet och där sitter hon, min fina fröken Carola och spricker upp i ett leende när hon ser mig. Katedern är fylld av prov som hon rättar. Hon lägger ner pennan, tar upp sina glasögon på huvudet och sträcker ut sina armar mot mig. Jag börjar gråta hejdlöst och går mot henne. Hon tar emot mog och kramar mig hårt medan hon säger:

Du är önskad och du är älskad.

Sen kände jag kärleken välla över mig i det klassrum som varit så mörkt för mig i tre år. Carola gjorde anspråk på det i min dröm och gav mig kärlek och trygghet.

Jag vaknade av att tårarna forsade och jag kände mig älskad och önskad. Det är ni med, glöm inte bort det.

 Jag älskar min lilla hörna på gymmet där jag kan göra mina front squats, rörelsträning och gud vet vad. Det känns så skönt att vara tillbaka! Jag kände på chinsräcket och tyckte det kändes galet grovt. Hade i uppgift att hänga där i 30 sekunder och oj vad ont det gjorde i händerna. Dags för dem att bli grövre som förr. Körde frontsquats med tio kilo, kändes som 30 kilo. Nu ska vi se hur det går att ladda upp filmer i den nya designen. 
  

Vilket ställe de har köpt, sånt sjukt bra häng hos Paula och Hugo. Mer barnvänligt än hos oss där det mesta är for show känns det som.   Sen är Paula och Hugo så roliga att hänga med, tycker det är så trist att de drar på söndag. Jag har en friend crush på dom. Det bästa är att vi har samma humor – svart. Man får driva med varandra och sig själv utan att någon ska komma med pekpinnar. Det är skönt med tanke på att jag kan vara rätt plump ibland, på ett oskyldigt men ibland oskönt sätt så jag skäms ihjäl. Oftast märker jag det inte själv mig Gustav säger att jag har ett veckans plumphändelse. Dör!  Jag minns när jag hade ett nytt jobb och chefen kom till jobbet stolt pappa med sin nyfödda dotter och jag kläcker ur mig ”Vad söt hon är. Hon måste vara lik sin mamma!”. Han började asgarva och jag fattade inte vad jag hade sagt.

Tanja är Paulas mamma och hon hennes man Love är också hur sköna som helst. Gud vad jag skrattade igår. Här försöker vi få Tanja att göra rent kameralinsen på min Iphone innan hon tar kort.  Hon gör rent loggan på telefonen istället och det är så sött att vi inte har hjärta att säga något, men fnissa gjorde vi. Tanja genomskådar vårt skratt och säger ”Jamen jag är kass på sånt här tekniktjafs!”  Världens goaste mamma den där Tanja! 

/Elaine, rättar till fluffet medan hon klurar på om hon curlar Matheo till att bli en vattenkruka…

 
Läs bakgrunden till allt här. 

Min älskade barrista Gustav gör alltid frulle och kaffe med motiv som han kommer på efter verket är gjort. Jag älskar att höra hans motiveringar till verken.   ”En smiley till min baby för att hon är så duktig på att skriva i sin tacksamhetsbok” 

/Elaine, slurpar i sig smileyn och ler. 

  
Vi hade poolhäng hos oss igår. Det var så skönt att snacka med folk som är precis som jag. De behöver något att göra, varje dag, annars klättrar de på väggarna.

Tanja: Nåt att checka av.

Jag: Ja, annars känner man sig uttråkad. Hugo kan du känna dig uttråkad i den här svennebanansemestern?

Hugo: Varje dag.

Det är så skönt att höra att det finns folk som är liks rastlösa som jag och att de inte gör det till en big deal utan bara hittar på saker att göra. Jag kan ju go mambo jambo och hitta på skäl till att jag är uttråkad som endepression, borderline, you-name-it. 

 Jag funderar en stund och ställer en checkfråga: Skulle ni kunna meditera.

Alla i sällskapet ler och svarar ”Aldrig”.

Fyfan vad skönt, jag är inte knäpp och är jag det så har jag hittat ett gäng knäppisar att hänga med. Så skönt!

Det känns så märkligt och kul att ett renoveringsarbete ska påbörjas när vi kommer hem till Sverige. Här är skinnet som sittdelen i hallgarderoben ska kläs in i – samma förg som våra köksstolar från DIS.  Och här är knopparna i mässing vi ska ha på alla garderober i olika former. Dennatora pjäsen är en galghängare (heter det så?) som vi ska ha i hallen. 

Jag är fortfarande inte säker påvad jag vill ha för färg i hallen, några förslag? Mässing och brunt skinn vad passar det till?

Här är lite marmor som vi ska ha till övervåningens vardagsrum. Vi ska ha en sittbänk i marmor med kuddar på sen. Lite för både barn och gäster att sitta på.

Färger är det svåraste som finns.

 Jag har så mycket saker att skriva i min tacksamhetsbok ikväll att jag är alldeles varm i själen. Vilken fantastisk självmedicinering i att hitta lugnet, fånga dagen och må så mycket bättre. När jag är nere så tvingar jag hjärnan att leta lyckofaktorer så det sista jag tänker på innan jag somnar är lyckliga ögonblick från dagen. Man kan säga att jag vaknar på rätt sida tack vare det. Nu sitter Evelyn och jag i tantstolen på stranden och Gustav och Matheo hoppar i vågorna.     En sak att vara tacksam över är att Matheo gick från badkruka (såg att jag skrev vattenkruka igår, haha) till fisk på bara två dagar. Att gå till stranden på kvällen efter middag är så mycket bättre än att slötitta på tv. Verkar som hela den spanska befolkningen gör det hör, då är turisterna borta och det är inte lika kokhett ute. Jag känner två fina saker – sanden mellan tårna och Evelyns andetag. 

/Elaine, vågar inte erkänna att hon ser tuttar överallt och är chockad över hur många som går topless på stranden helt omedveten om att hon är ”halv topless” med ena tutten ute mest hela dagarna…

Människor som är negativa kan reta gallfeber på mig, mest för att jag utnämner mig själv till projektledare av deras liv och försöker få dem att se saker på andra sätt. Otroligt puckat av mig. Men jag kan bli lika irriterad på dessa överpigga jävlar som ser allting så jävla positivt. Om man har förlorat någon så kan de säga saker som ”då var det en mening”. Eller när man är nydumpad så kan de säga ”se det positivt du är singel, hubba hubba!”.Come on liksom!!! Låt mig ta några tag i deppträsket. Men det härliga är att jag börjar bli en sån själv tack vare min tacksamhets bok. Jag och Gustav hade ett litet bråk häromdagen och var sura på varandra en halv dag kanske. Men i slutet av dagen så skrev jag att jag var tacksam för att vi blev sams. Det är jag på riktigt tacksam för. Mitt gamla jag hade sett halva dagen som förstörd, men nu med tacksamhetstänket så har min hjärnan zomat in att vi blev sams. Cool grej. 

 En blå liten bok för två euro gör underverk för mig. 

/Elaine, traskar mot tandläkaren innan Gustav hinner göra kaffet.

Är det inte märkligt att just i tider då jag grubblar över tider som mobbad utan vänner så får jag vänner. Anna-Maria och jag sprang in i varandra på Zara Home och pratade träning, fastigheter och annat sköj att vi tyckte att vi skulle ses igen. Så hon tog med sig sin familj och jag min. Här är hon och hennes Kennet. Cheese! Anna-Maria: Näe men, kolla hur tröjan såg ut det här gör vi om.

Kennet garvar: Äsch det var väl inget.   Anna-Maria: Jo, man kan ju inte se ut hur som helst på sociala medier.

Kennet: Ok, då kör vi.   Det här är Kennet och Anna-Maria (med tillrättad tröja ☺️). Dom har också lägenhet(er) i Torrevieja. Förutom det så driver de åtta bolag och brinner för träning. De är grundarna till bodyweight. Vi skulle bara äta lunch tillsammans, men vi satt så länge att vi hann bli hungriga igen för det blev dags för middag. Så kul! Vi bestämde oss för att ses igen så imorgon är vi bjudna på grillkväll hos dom i Torrevieja. Och innan alla åker hem så ska vi träna ihop också. Så kul med nyvunna vänner med gemensamma intressen. Dom är så sköna att hänga med, samtalsämnena tog aldrig slut. Här kan ni läsa mer om Kennet och Anna-Maria coola men också läskiga resa.  

/Elaine, sitter och ammar Evelyn och klurar på om hon ska göra en banansmoothie eller bara äta en banan? 

Sedan jag börjat läsa Tant Tuva så börjar jag få hybris, i mina mått mätt. Häromdagen drack jag världens godaste frappuccino och plötsligt när jag satt där så slog en tanke mig. En tanke som aaaaaldrig har landat mellan mina skallben (man kanske har ett skallben? Oh well) någonsin förut. Och tanken var: ”Kanske kan jag tillaga denna själv?” 

 Det var en stor tanke i Elaines huvud, ni anar inte. Änglar sjöng, folk på cafét började att tala i tungor, jag svävade upp i luften och fick en aura av stekpannor, förkläden och blomjord runt mig. Ja, det var en religiös upplevelse och jag vet exakt vad den betyder. Jag tog mitt första steg mot att bli en tant. Halleluja mina vänner.

/Elaine, tar ett litet steg i tantmått men ett stor steg för Elainigheten. 

Jag är en kvinna som håller sig till få maträtter. Kan jag laga något så håller jag mig till det. Nu är det Gustav som är kocken hemma hos oss så när han får till det så får han gärna köra det hundra dagar i sträck. Som bananpannkaka varje frullebanana. Och väldigt ofta på min lunchtallrik så är det tonfiskröra, advokado och två stekta ägg. Så jädrans gott och nyttigt.   

Kocken Gustav tar sin tonfiskröra med mayo. Den får han ta vid sidan om för frugan räknar lite kalorier va.

Jag såg henne för några dagar sedan och tänkte gud så snygg damen är! Sen såg jag henne igen och skulle använda vikterna bredvid henne när hon plötsligt säger ”Visst är det du som är Elaine?”. Ja, svarar jag förvånat och så snackar vi kanske i tjugo minuter om alltifrån lyckliga skilsmässor till att bo i Spanien. Det visar sig att hon är norska, heter Lene Alexandra och är något av en superkändis i Norge. Det berättade hon inte för hon är alldeles för ödmjuk för det, men jag upptäckte det själv när jag googlade hennes bok Bra Nok.  

 Hon har inte bara varit med i Let’s dance, hon har vunnit skiten också. Så coolt!  

Men förutom allt stjärnglitter som hon har så glittrade hennes personlighet mer. Vi hade så mycket att prata om att vi bestämde oss för att träna ihop och käka ihop nån kväll. Sen har jag lovat att ta med henne på en av mina föreläsningar nästa gång jag föreläser i Norge. Det blir i höst du Lene, så räkna med det.

 Jag blir så glad att träffa sprudlande människor som man inte behöver vara en lightversion av sig själv med. Sen tyckte jag det var skoj att Lene Alexandra hade lyftarskor hon med.

 Ni hittar hennes blogg här. Gud jag har fått så bra möten på bara en vecka här. Jag undrar hur många fantastiska möten jag missar i mitt stressiga liv i Sverige. Jag ska tagga ned och öppna upp ögonen mer. 
/Elaine, drar på sig träningsskorna för en träningsdejt med Lene Alexandra.

 Gud vad roligt det var att träna med henne. En sån go och jordnära människa. Inte undra på att folk höjer henne till skyarna, här gör ett norsk fan exakt det.
 Det var första gången jag märkte att det var många norrmär på gymmet för alla ville ha Lene Alexandra på kort.

Det är så roligt att ha en träningskompis här nere och nu har Lene utmanat mig att springa marathon i Oslo, eller om det var ett annat lopp. Det är i alla fall en mil och i september. Skulle vara en rolig utmaning och skäl för mig att slipa konditionen tills dess. Jag älskar ju Oslo och tycker alltid det är skoj att ha skäl att åka dit. Nej nu måste jag pipa iväg, vi ska bruncha med Faje och company.

Två barn har mig i sina grepp och jag kan inte röra mig ur fläcken.

 Det är rätt gött! 

 Dagarna börjar så mycket senare här nere, man har inget val, det är så varmt. Så vi är uppe till 23.30 och vaknar vid 10.00. Det är så mysigt! Så ni behöver inte vara avis på solen. När ni är inne för regn så är vi nere för stekande sol.
Nu har vi kommit in i semestermode och rutiner. Nya och gamla vänner. Träningen är så kul och jag känner mig starkare för varje pass. Nu tror jag på att man kommer tillbaka snabbare om man har en bra grund innan. Det känns kul och äntligen ser jag ljuset i tunneln. 

På tal om något helt annat. Jag har haft problem med amningen på kvällarna och igår bröt jag ihop för jag trodde att mjölken hade sinat. Nu dricker jag så mycket mer vatten och hoppas att det ska hjälpa mjölkproduktionen på kvällarna. På dagarna och nätterna är det rena rama mjölkfontänerna. Några som känner igen sig? 

Häromdagen promenerade jag själv med Evelyn när jag beslöt mig för att dela bänk med en äldre dam. Det var ett fint möte för vi pratade på riktigt på en gång. Hon hade varit gift i 25 år när hennes man plötsligt lämnade henne. Det är fyra år sedan han lämnade henne och han gjorde det utan förvarning. Jag var rädd för att låta klemkäck men ville ändå fråga: har du lärt dig något av er seperation?”

Hon: Nja, jag vet redan. Men en lärdom jag gärna ger andra för att inte hamna där min man gjorde. Han började tappa känslor redan ett år tillbaka och när han ville skiljas så var det redan för sent. Hade han sagt något dag ett så hade vi kunnat jobba på det. Så mitt relationsråd är att var inte tyst, prata om problemen redan första dag så kanske ni får tillbringa er sista dag ihop och vara lyckliga.

Sånt himla bra råd även om jag inte tycker man ska sträva efter tills döden skiljer oss åt. Sträva efter ”så länge vi är lyckliga ihop” och jobba för att bevara lyckan. Gustav och jag pratar mycket mer nu än vi gjorde för tre år sedan. Det är en bra utveckling. Vad är ert bästa relationstips? Mitt är att visa uppskattning varje dag! 
/Elaine, hiver i sig sin bananproteinshake och konstaterar att hon är en orangutang ut i fingerspetsarna.

Jag läser Lenes blogg och blir alldeles fascinerad av hennes historia. Den berättar om en person som jag aldrig fick träffa – sexikonen Lene. Kvinnan som trodde att det var det hon kunde bidra med – sexappeal.

 Men så gjorde hon en själslig resa och något riktigt modigt – hon tog ett steg i mod trots att hon var livrädd. Läs en del av hennes berättelse här. Jag läser hennes blogg och tycker nästan det är lite läskigt vad lika vi är varandra nu, alltifrån rastlöshet till träning. Jag fick den färdiga Lene, hon som redan gjort sin själsliga resa och tagit ut silikonbrösten. 

 Hon är så stark och ödmjuk på samma gång och säger till mig att sträcka på mig – jag har ju den där hemska beredd-att-hålla-bebis-hållningen hela tiden. Den ger ryggont.

Jag hade tyckt om silikonLene också, det är jag säker på. Jag hade nog bara velat peppa henne till att tro på sig själv mer. Nu behövs inte det, hon tror på sig själv men medger att det ständigt är en kamp att tillåta sig själv vara sig själv och vara snäll mot sig. Ja, det sista jobbar jag på varje dag. 

By the way, nu är det bokat! Den 19/9 så springer jag milen i Oslo. Haha! Så kul! Lene vi får ta lite drinkar på kvällen tycker jag! 

 /Elaine, behöver en SJUKT bra playlist till milen i September.

Det känns för jädra snålt att hålla Gustavs bananpannkakor för oss själva så vi bjöd över familjen Aranda Gani till oss på brunch igår. Dom bor ju 50 meter bort så det var nemas problemas. Jag älskade Nathalies skjortklänning från Zara.  Så fort jag har kommit ner i min normala size så ska jag shoppa lite kläder som jag kan ha i min Spaniengarderob. För den garderob man har här nere är det ingen idé att ta med sig till Sverige, det konstaterade Anna-Maria och jag håller med’na.

 Gud vad mycket familj och kompistid jag fick på en och samma dag och vad lycklig det gjorde mig. Proppade lyckoboken med saker igår. Först på tacksamhetslistan stod ”tack för att amningen fungerar”. Jag drack kanske fyra liter vatten igår och det gjorde skillnad! Mjölkfabriken var bara stängd en timme istället för fyra som det var natten jag bröt ihop. Keep drinking water my fellow cows!